Jag är hemma nu, hem-hemma liksom. Annars är jag för det mesta i Uppsala, men nu har jag långledigt inför julen. Dagarna flyter på, och jag känner. Plötsligt angår livet mig igen.
Och jag tror att jag är kär. Det pirrar så där i magen när jag ser honom. När jag dansar med honom. Det där leendet och marken under mina fötter gungar. Och allt känns bara jättehärligt.
Julen står för dörren, och jag är glad. Glad, ja rent av förväntansfull inför den tid som är i annalkande. Jag känner mig stark och fylld med kraft. Jag vill göra saker, jag vill kreera. Massor av energi bubblar inom mig och jag tycker inte att tiden räcker till för det jag vill göra. Jag vill dansa, teckna, skriva, scrapbooka, spela, fotografera. Känslan är relativt ny, och av den likgiltighet jag ett tag upplevde tog över allt det som var jag finns just nu inget spår kvar. Jag vill upptäcka, lära, njuta.
Jag vill leva livet så intensivt att det är svårt att beskriva. Jag vill dansa med ansiktet vänt mot himlen och armarna utsträckta och ta in allt som är nu. Här och nu. Jag vill springa i snön, och jag vill göra änglar. Jag vill kunna lagra allt det vackra inom mig och ge den glädjen till var och en som upplever livet svårt. Jag önskar så att jag kunde det. Jag vill kunna dela med mig av det hopp jag känner till de som står inför den tomma hopplösheten. Dela med mig av erfarenheten att kraften kan vinna över misströstan. Jag vill säga, ja ropa högt, att det ordnar sig. För det gör faktiskt det.
Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna.
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas.
Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och ta del av det
att falla till botten,
slå sig hårt och komma igen.
Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast.
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit.
Only one thing makes a dream impossible:
The fear of failure
Jag är på väg nu. Äntligen är jag åter på väg.
Just nu tycks hela livet, och alla människor däri, le.
Och jag likaså.
Utan mask. Utan sköldar av försvar.
Livet väntar mig!
Att leva är mer än att hålla sig vid liv,
det är att fylla livet med liv!
Nystart
Flytt till Uppsala efter studenten
Det känns fint, ja, själva livet känns rätt fint just nu
Så länge jag kan minnas har jag haft en mycket låg självkänsla. Jag har stora mindervärdeskomplex och är otrygg i mig själv. Jag bär med mig tanken ”vad ska de andra tycka” i allt jag gör, läser av situationer så till den milda grad för att göra allt som står i min makt för att inte synas, inte höras. Inte sticka ut. Jag förminskar mitt eget värde och dömer mig själv hårt. Nedan följer några exempel…
I mina ögon är det mesta jag gör fel. Jag jämför mig med andra i min omgivning – och drar alltid samma slutsatser. Alla andra är så mycket finare, så mycket mer effektiva och så mycket duktigare. Jag värderar det mesta som kommer i min väg, och även mig själv utifrån alla andra. (Här ingår mycket dikotomt tänkande – inga nyanser, endast svart och vitt. De är duktiga, jag är dålig. De är fina, jag är ful osv. Dömande och kategoriskt!)
Jag är otroligt hård mot mig själv. När jag gör ett misstag klandrar jag mig själv för det under lång tid. Automatiska tankar infinner sig direkt; Nu kan jag aldrig mer visa mig i det sammanhanget, hur kunde jag? Ingen annan förutom jag skulle kunna göra något så idiotiskt!
Jag presterar för att visa att jag är någon. Skillnaden mellan person och prestation ligger mycket nära varandra för mig. Jag har fått för mig att jag bedöms utifrån vad jag gör. Om jag presterar bra, då uppskattas jag som person. Om jag inte lyckas prestera på topp, då sjunker jag i värde som person.
Jag tror att min självkänsla är uppbyggd av de yttre tingen. Om jag bara blir lite smalare, lite mer generös, lite finare, hade lite bättre betyg, då skulle allt lösa sig!
Jag bryr mig mer om vad andra kan tänkas tycka än vad jag själv tycker. Vad tänker folk om jag gör si? Om jag gör så? Hur reagerar min omgivning om jag säger det här?
Nu får det vara slut med dömande tankar!
Jag ska sluta jämför mig med andra. Jag duger som jag är!
Jag kan stå upp för mina egna åsikter, utan att för den skull vara självisk.
Alla människor mår bra av att sätta gränser. Så även jag.
Det är mänskligt att göra fel! Jag är inte mindre värd för det.
Jag är bra för den jag är, helt i kraft av min egen person.
Det här är min stund på jorden, den är värd att tas tillvara på.
Carpe diem.
Att börja tänka i nya banor är inte lätt. Jag är van vid en uppsättning färdiga tankar, vilka jag av ren bekvämlighet ofta inte ifrågasätter.
Att bli kvitt alla de destruktiva, hämmande tankebanor jag införlivat med mitt eget jag kräver fast beslutsamhet och en hel del arbete. Att ta befälet över det egna jaget börjar med medvetenhet. Närvaro. Det var en fantastisk insikt att förstå att det är jag som styr mina tankar och inte tvärtom, att det är tankarna som styr mig. Det är jag som är kapten över skutan!
Ett nytt tänkande kräver medvetenhet om det gamla tänket. De oräkneliga timmar jag omedvetet förstärkt och stöttat det gamla tänket fordrar mycket tid för att lära mig att tänka om. Skynda långsamt! De vanor jag har är invanda under hela mitt hittillsvarande liv. Jag har godtagit mitt beteende och mina tankar utan att utmana dem, utan att ens egentligen reflektera över dem. Tänk så fantastiskt och spännande att själv ta befälet över sitt liv och styra hela upplevelsen i nya riktningar, istället för att vanemässigt klamra sig fast vid det gamla och bara härda ut.
Att bli medveten om sina tankar och vara med och påverka dem löser inte alla problem, naturligtvis inte. Men jag vill tro att det är en god bit på vägen! Vetskapen att jag kan påverka mina tankar inger mig hopp. I små, små portioner orkar jag tänka framåt. Morgondagen känns inte längre lika skrämmande.
Jag är tacksam för att jag lever. För att jag har fått en andra chans. Den chansen ska jag ta tillvara på!
Endast det bästa är gott nog. Många känner nog igen det väl myntade uttrycket, och med rätt stor sannolikhet är det inte bara jag som har gjort de orden till min sanning.
Visst är det bra med ambitioner, men till vilket pris ska man alltid prestera det bästa? Jakten på högsta poäng och bästa resultat gynnar ingen, allra minst dig själv. Det du levererar betygsätter inte dig som människa, även om det för många känns så.
För mig har strävan efter det perfekta blivit ett hinder. Inte sällan undviker jag att pröva nya saker och anta utmaningar just för rädslan att jag inte kommer kunna utföra den på bästa sätt från början. Jag gör sällan något av ren lust utan tankar på att göra bra ifrån mig. Omgivningens uppmuntran gör att jag känner förväntningar på att göra bra ifrån mig även nästa gång, inte bara bra, utan toppa det jag nyss gjorde. Jag är ju så duktig.
Jag bär en upplevelse av att inget jag gör är tillräckligt bra, varken i mina eller andras ögon. Får jag inte högsta betyg, då är jag en förlorare. Då har jag misslyckats. Just eftersom den idealbild jag har av hur det jag ska prestera bör vara är så orealistisk är den svår att förverkliga, vilket leder till nedvärderande tankar om mig själv och min förmåga att klara av något. När ambitionen är att endast det bästa är gott nog hamnar jag lätt i negativa spiraler och litar inte till den kapacitet jag vet att jag egentligen har. Jag kan alltid göra bättre ifrån mig, vara en bättre vän, göra lärarna lite nöjdare…
Vad vinner jag på att sträva efter ett liv i perfektion, ett liv som inte finns annat än i teorin? Blir jag lyckligare av att ständigt sträva efter något annat, bort från det jag har? Att sänka de orimliga kraven är inte lätt, men att det går, det är jag övertygad om.
Jag hoppas att jag en dag kan acceptera mig själv för den jag är och inte för det jag gör.
Jag duger. Likaväl som du och alla andra. Vi är bara människor!
IF THE WORLD WAS PERFECT, IT WOULDN’T BE
http://www.youtube.com/watch?v=H8ZuKF3dxCY
En helt fantastisk man som visar att livet blir vad man gör det till. Hur väljer vi egentligen att se på och leva våra liv?
Våga tänka annorlunda! Misslyckas, fall och stig upp igen. Anta utmaningar, gläds, älska, pröva. Lev livet fullt ut. Bli aktör istället för åskådare!
Livet är här och nu. Det är ditt och det blir vad du gör det till.
If you fail, are you going to try again?
Möt mig
Våga möt mig i smärtan
Våga möt det som finns bakom leendet
Våga möt det som är jag
* * *
Räds mig inte
Räds inte mina tårar
Ej heller att ta min hand när jag drar mig undan
Håll mig varsamt
när skymningen faller
och mörkret omsluter
Älska mig mest
när jag förtjänar det som minst
för då behöver jag det som bäst
