Människa, du duger

Endast det bästa är gott nog. Många känner nog igen det väl myntade uttrycket, och med rätt stor sannolikhet är det inte bara jag som har gjort de orden till min sanning.

Visst är det bra med ambitioner, men till vilket pris ska man alltid prestera det bästa? Jakten på högsta poäng och bästa resultat gynnar ingen, allra minst dig själv. Det du levererar betygsätter inte dig som människa, även om det för många känns så.

För mig har strävan efter det perfekta blivit ett hinder. Inte sällan undviker jag att pröva nya saker och anta utmaningar just för rädslan att jag inte kommer kunna utföra den på bästa sätt från början. Jag gör sällan något av ren lust utan tankar på att göra bra ifrån mig. Omgivningens uppmuntran gör att jag känner förväntningar på att göra bra ifrån mig även nästa gång, inte bara bra, utan toppa det jag nyss gjorde. Jag är ju så duktig.

Jag bär en upplevelse av att inget jag gör är tillräckligt bra, varken i mina eller andras ögon. Får jag inte högsta betyg, då är jag en förlorare. Då har jag misslyckats. Just eftersom den idealbild jag har av hur det jag ska prestera bör vara är så orealistisk är den svår att förverkliga, vilket leder till nedvärderande tankar om mig själv och min förmåga att klara av något. När ambitionen är att endast det bästa är gott nog hamnar jag lätt i negativa spiraler och litar inte till den kapacitet jag vet att jag egentligen har. Jag kan alltid göra bättre ifrån mig, vara en bättre vän, göra lärarna lite nöjdare…

Vad vinner jag på att sträva efter ett liv i perfektion, ett liv som inte finns annat än i teorin? Blir jag lyckligare av att ständigt sträva efter något annat, bort från det jag har? Att sänka de orimliga kraven är inte lätt, men att det går, det är jag övertygad om.

Jag hoppas att jag en dag kan acceptera mig själv för den jag är och inte för det jag gör.

Jag duger. Likaväl som du och alla andra. Vi är bara människor!

IF THE WORLD WAS PERFECT, IT WOULDN’T BE

When everything feels hopeless, you will find the strength to get up

http://www.youtube.com/watch?v=H8ZuKF3dxCY

En helt fantastisk man som visar att livet blir vad man gör det till. Hur väljer vi egentligen att se på och leva våra liv?

Våga tänka annorlunda! Misslyckas, fall och stig upp igen. Anta utmaningar, gläds, älska, pröva. Lev livet fullt ut. Bli aktör istället för åskådare!

Livet är här och nu. Det är ditt och det blir vad du gör det till.

If you fail, are you going to try again?

Snälla, håll min hand

Möt mig

Våga möt mig i smärtan

Våga möt det som finns bakom leendet

Våga möt det som är jag

*                    *                    *

Räds mig inte

Räds inte mina tårar

Ej heller att ta min hand när jag drar mig undan

Håll mig varsamt

när skymningen faller

och mörkret omsluter

 

Älska mig mest

när jag förtjänar det som minst

för då behöver jag det som bäst

Här och nu

Det är i hundkexens tid. De lyser i grönvitt och liknar en utslagen brudslöja varsamt utlagd i den vildvuxna trädgården. Här och var har skogsnävan vandrat in, och gyllengula smörblommor och små markkrypande klöver lockar humlor och grannens bin. Den söta honungsdoften fyller tillsammans med fågelkvitter den varma luften. En sval bris leker i mitt hår.

Katten, den svarta honan, kommer med en nyfångad mus. Leker, tittar efter ungarna, leker igen och börjar så till sist själv att äta. Trädgårdsbordet luktar fortfarande tjära och står vid nordöstra delen av boningshuset där sol och skugga blandas i ett kalejdoskopiskt mönster. 

Marken är beströdd av späda groblad. De finns här i sådan mångfald och tycks gärna förmera sig ju mer vältrampad marken blir.

Vid mina fötter drömmer hunden med ryckande tassar. Hon tycks helt oberörd av allt surr i luften och kring den lätt våta nosen. Inte ens den blåglänsande flugan som kryper över nosryggen stör henne.

På farstubron vilar en kattunge, trött efter intensiv lek med sina syskon. Den varma fårfällen omger honom tryggt. En kort stund därpå är leken åter igång. Med nyfikenhet betraktar kattungarna sin omgivning, som vore världen ny och allting för första gången.

Jag njuter. Idag väljer jag glädje och det goda livet har att ge. Livet är fasansfullt, fruktansvärt och alldeles, alldeles fantastiskt.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Jag sitter tillbakalutad i sängen med boken ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”, skriven av Linda Olsson, i handen.

Med ett oerhört målande språk ledsagar författaren läsaren mellan de två kvinnorna som i början av boken inte tycks ha någonting gemensamt. Vi får ta del av hur den unga och den gamla kvinnan långsamt och trevande lär känna varandra. Ur de från början fåordiga samtalen kvinnorna emellan växer en djup och mycket speciell vänskap fram.

Jag kommer att tänka på vilken oerhörd inverkan vi människor har på varandra. Ett möte med någon som förstår och bekräftar kan vara livsavgörande. Några ord eller bara en varm och ombryende kram kan göra en oändlig skillnad.

Bredvid mig ligger en kudde med vitt örngott. På örngottet syns tydliga svarta fläckar av mascara. Det är samma örngott som jag hade när jag var här i stugan senast, när jag sista natten på jullovet inte kunde hejda den förtvivlan som tog sig i form av varma tårar som stilla rann nedför mina kinder. En outtömlig och vad som då tycktes outhärdlig smärta. Den svåraste ensamhet som tog över allt.

Jag läser långsamt Linda Olssons ord och låter dem sjunka in i mig. Jag har många fina vänner. Det är lätt att glömma det i det svåraste svarta, men någonstans inom mig vet jag att jag inte är ensam. Jag tar ett djupt andetag och fylls åter av tacksamhet.

Jag lever!

En doft av liv

Jag sitter ute i trädgården. Några meter bort jagar hunden sin svans runt, runt. Jag kallar på henne, hon lystrar till sitt namn och kommer glatt springandes till mig. I munnen den högt älskade bollen. Hon släpper den framför mig och ser uppmanande växelvis på bollen, sedan på mig. Jag tar upp bollen och kastar iväg den, och likt ett yrväder springer hunden efter med svansen högt lyft. Sekunder därpå är hunden åter vid mig med bollen i munnen. Många kast senare är hunden trött och lägger sig vid sidan om mig där jag sitter. Med halvslutna ögon lyfter hon huvudet, liksom för att försäkra sig om att jag är där. Snart sover hon djupt.

Jag blundar och andas in sommaren. Den varma luften som omsluter mig tillsammans med blommornas söta doft gör mig dåsig. En humla surrar förbi för att strax därpå slå sig ner på en blomma. Jag iakttar hur humlan ivrigt söker nektar. Snart lyfter den för att finna en ny blomma. På avstånd hör jag byns barn med glada röster ropa när de spelar spelar fotboll tillsammans. Jag virar ett strävt grässtrå mellan fingrarna. I höggräset leker kattungarna med varann. Ibland stannar de upp, lyssnar till något ljud. Det är första dagen de får vara utomhus. Allt så nytt, så spännande. Deras sprudlande glädje smittar av sig. Jag tar ett djupt andetag och lutar mig tillbaka mot den solvarma husväggen. Bredvid mig gläfser hunden, fortfarande sovandes. Hon drömmer djupt.

Jag fylls av tacksamhet och frid.  

Välkommen!

Välkommen till min blogg!

Här kommer jag att delge er mina tankar om stort och smått – om det som känns viktigt för mig just nu. Om livets alla skiftande nyanser. Om mörker och ljus, hopp och förtvivlan, glädje och längtan. Om strävan efter att hitta vem jag är.

Resan tillbaka till livet har börjat. Till det meningsfulla, glädjerika livet.

Min tid är nu! Min tid på jorden att fylla med glädje och liv.